En mangels historia

Den som har försökt vet.

Det enda som kan få en linneduk slät och glänsande är att mangla den. Jag har många linnedukar. Alldeles för många eftersom jag egentligen inte har tid att mangla.

Därför har jag har rationaliserat bort dukar på borden precis som jag har rationaliserat bort prydnadssaker, krukväxter och annat som tar en massa tid att sköta.

Jag kan bara inte med att lägga på en omanglad duk, ha dammiga prydnadssaker framme eller halvvissna krukväxter i fönstren. Ska det vara så ska det vara riktigt annars kan det kvitta.

Men...just nu manglar jag.

Jag gör precis som generationer kvinnor gjort före mig.

"Dänker", rullar ihop och låter ligga.

Efter några timmar dras och skakas duken ut.

Stadkanterna dras släta mellan fingrarna.

Så viks duken på mitten med rätsidan inåt.

Den viks en gång till på mitten.

En av sidorna släpps ner och plockas upp på andra sidan för att mangelvecken ska bli symetriska när duken läggs på bordet.

Dra och skaka.

Fäst i mangeln och veva hjulet varv på varv tills linnet glänser och duken är slät.

Min mangel kommer från min mormors syster Julia.

Julia föddes den 9 juli 1901 och skulle i morgon fyllt 105 år. Julia var klen från födseln och ofta sjuk. Hon hade det man kallar Anemi, en blodsjukdom.

1937 gifter hon sig med vägarbetaren Arvid och de bosätter sig i närheten till Julias föräldrahem. Mangeln som jag nu har är en del av deras bohag. Mangeln kan fällas ner och bordskivorna skjutas ihop och vips har man ett praktiskt bord. Compact living i ett nötskal.

Julia och Arvid har inga barn och 1952 förolyckas Arvid vid ett ras i ett grustag.

"Moster" Julia har jag inga personliga minnen av men när jag manglar skickar jag gärna en tanke till henne och hennes levnadsöde.