Det skrivna ordet

Livet som blev

2008-02-04T21:33:00.000+01:00

Här står jag nu

Vänder mig om

Ser mina val

Andra val på livets stig och allt vore annorlunda

Hur det kunde varit kommer jag aldrig att få veta

Om jag valt en annan väg

Detta är livet som blev

Utan det vore det inte jag

Jag skulle varit någon annan

Här står jag nu

Det som är jag

I livet som blev

Kärleksglöd

2008-02-01T11:40:00.000+01:00

Var det kärlek jag såg i dina ögon
Som föll likt kristaller
Tungt på min hud
Och fick mig att skälva

Min svaga själ vänder sig bort
Bort från elden
Rädd för den glöd som anas i dunklet

Du ser min själs tvekan och ler
Ler mot solen
Endast Du och solen vet
Att inga tvivel finnes mer

1986

Till ett brudpar

2008-01-25T17:27:00.000+01:00

Den vackraste stunden för kvinna och man
När kärlekens glöd i dem tändes
Det vackraste ljuset när lågorna brann
Och natt emot morgonen vändes

Det vackraste skimret i ögonens glans
Där kärlekens värme får finnas
Det vackraste ögonblick, stundens balans
Då allt eller mera kan vinnas

Den vackraste rosen så älskvärd och röd
Av doftande, kärleksfull lycka
Den vackraste skymningens brinnande glöd
Hjärtats växande trädgårdar smycka

Den vackraste längtan när åren har gått
Från fjärran kan minnet då manas
De vackraste nypon har rosorna fått
Men rosornas doft kan blott anas

2004

Varsin storm

2008-01-20T13:03:00.000+01:00

Nu har vi varsin storm, vi som fyller i januari i familjen. Släkten skulle komma till mig på min födelsedag den 8 januari 2005 men stormen Gudrun kom istället med allt vad det innebar.

Stormen Per kom samma dag som vi firade pappas födelsedag 2007. Dumma som vi var så åkte vi ändå hemåt de 8 milen framåt kvällen. Vi räknade till uppemot 160 ställen med nedfallna träd över vägen och ibland stod trafiken helt stilla. Vansinnigt att bara ge sig ut och vi lovade varandra att aldrig göra om tilltaget om vi bara kom levande hem.

Nu var det dags igen. Stormvarning samtidigt som vi skulle fira lillebrors 30-årsdag. Vi avvaktade under förmiddagen och kollade vägverkets hemsida angående vägproblem men det blev inte den befarade stormstyrkan och stormen fick inte ens något namn. Vi får väl kalla den Stefan efter födelsedagsbarnet och vi kom både till kalaset och därifrån utan problem.

Årsringar

2008-01-13T17:14:00.000+01:00

Ett träds historia kan man utläsa av årsringarna.

Där finns de svåra tiderna.

Och tider med sol och värme.

Ett långsamt vuxet träd med täta årsringar

blir starkt och hållbart.

Det faller inte så lätt för storm och oväder.

Var läser man en människas historia?

Är det i rynkor och veck som formar ett ansikte

som årsringar

Eller kanske i årsringar runt midjan.

Styrka och hållbarhet.

Låt vind och regn piska

Det går mot vår

Jag har inte firat denna födelsedagen alls

men jag gläds mycket åt ett hälsning med posten

som kom från morbror och moster

Tack!

Fattig men rik på kärlek

2007-12-29T12:07:00.000+01:00

Mer än tjugo år sedan

jag stod utanför huset senast

huset som var mitt hem under ett år av mitt liv

För mig en annan värld

En värld av ekonomisk rikedom

Jag sluter ögonen för att minnas

Den första bild som kommer för mig

är bilden av en liten pojke på fem år

som ber om att någon kväll

få äta middag med sin mamma och pappa

När du lärt dig bättre bordsskick

svarar mamman

och ljuset slocknar i barnets ögon

Mitt hjärta sväller av kärlek

för den försmådde

Ett mycket enkelt hem

kallade dessa människor mitt barndomshem

Må så vara

men slösande rikt av kärlek

och det kan inte köpas för pengar

Jag drömde...

2006-12-28T12:15:00.000+01:00

Jag drömde om en gran

En hög och smal

Med vackra, symmetriska grenar

Klädd med silverglitter i raka, jämna våder

Röda kulor och sidenrosetter

Estetiskt och avskalat

Jag fick en gran

Med yviga, spretiga grenar

Med platsbesparande, platt baksida

Med glitter på tvären

Med barnens julpynt

Och med danska trummor

Operfekt

Oestetisk

Ömsint

Kärleksfull

Enris i juletid

2006-12-27T21:01:00.000+01:00

Hos mormor och morfar pyntades taket i köket till julen. Det var röda band pyntat med enris och vackra julsaker.

Detta är en tradition som jag har fortsatt med i vårt hem och för mig har det nästan blivit viktigare än granen.

Det känns ombonat och helgfint och lite speciellt när banden är på plats och det är roligt att traditionen börjar bli minst lika viktig för våra barn som för oss.

I år var det pappa och lillasyster som stod för dekorationen och visst gjorde de det riktigt bra.

Jullimpor med skållat mjöl

2006-11-25T19:23:00.000+01:00

Här kommer en bloggpost som jag publicerade förra året vid denna tiden på min andra blogg. Nu har det varit premiärbak för detta året och jag passade då på att ta några bilder som jag nu uppdaterar med. Håll till godo med en juldoftande bloggpost i repris.

Min mormor hade ett sinnligt förhållande till hem, matlagning och bakning. När jag var liten kom hon hem till oss med jämna mellanrum, stannade kanske ett par veckor och fyllde frysen med bröd, bullar, kringlor och annat gott. Vi barn fick hjälpa henne att mangla lakan, dukar och handdukar. Hon "redde upp" allt det som mamma inte hann som heltidsarbetande lantbrukarhustru med fyra barn och ett synnerligen aktivt föreningsliv.

När julen började närma sig så hände det spännande och traditionsbundna saker. En av de största händelserna var när julbrödet, de saftiga slaglimporna bakades. Mamma bakade stora limpor, två på en långpanna till syföreningsauktionen i Näsby och de betalades på auktionen med upp emot 150 kronor stycket. Mormors limpor var något mindre och klotrunda men med samma recept och samma goda smak. En viss teknik liggen bakom de runda limpornas form som jag fick lära genom att baka tillsammans med mormor, förmodligen på samma sätt som hon lärt av sin mor som lärt av sin mor....

Receptet har använts i många generationer. Så långt jag vet har min mormors mormor och säkert husmödrar ännu längre tillbaka, bakat denna typ av bröd även om ingredienserna troligen förändrats något under årens gång.

Kvällen före det stora "baket" skållas mjölet. Tidigt på morgonen "matas" degen med jäst och tidig förmiddag är det dags att "älta" degen och baka ut limpor. Limporna gräddas och penslas under tiden några gånger med en blandning av kaffe, smör och sirap. Efter limporna tagits ur ugnen ska de svalna sakta och mormor lade ut filtar och lakan på golvet där limporna sedan lades på rad för att täckas med ytterligare lager av lakan och filtar. Ett par dagar efteråt är det så dags att skåra limporna och njuta tunna skivor saftigt bröd med smak av kryddor och "jul".

Mormors deg var alltid på minst 10 liter degvätska men jag har en modern variant med 2 liter som faktiskt går att klara i min hushållsassistent. Bli nu inte förskräckta över den stora mängden "sött" i degen. Detta är ett festbröd och det ska vara fest när det äts.

2 liter vatten kokas upp med en påse malda brödkryddor (liten påse). Mät upp ett kilo rågsikt i assistenten och slå det kokande vattnet över, samtidigt som assistenten är igång. Täck över och låt svalna några timmar.

Rör ut ett paket jäst i lite socker och blanda ner det i degen tillsammans med:

2 dl ljus sirap1 dl socker1 msk salt och eventuellt ett par matskedar malda pomeransskal

Arbeta ner ca 2 kg vetemjöl i degen som ska bli rätt fast.

Detta är ett lurigt moment. För mycket vetemjöl gör limporna torra och för lite vetemjöl gör att limporna inte jäser och det blir degrand i brödet. (ibland både uppe och nere)

Forma antingen två riktigt stora limpor på en långpanna eller tre något mindre, runda limpor.

Så här gör du fina, runda limpor.
Knåda degen färdig och dela den i lagom bitar. Forma den först till en "kon". Högerhanden "viker", snurrar och knådar medan vänsterhanden hålls rätt stilla och formar "ovansidan" jämn och slät.

Här syns den färdiga "konen" och ett par färdiga, runda i bakgrunden.

Här har jag vänt degen med "spetsen" nedåt mot bakbordet och tryckt till. Så snurrar jag degen mellan händerna några varv...

...för att sedan trycka ut den med händerna till en cirkelrund "platta" ca 4-5 cm tjock. Undersidan på limpan kommer i och med detta att se ut som en "virvel" medan ovansidan och kanten blir jämn och slät.

Runda, fina limpor färdiga för jäsning.

Här är de färdiga limporna med sin blanka, lite klibbiga yta av penslingen.

Limporna ska jäsa minst en timma och sedan gräddas i ca 200 graders ugn knappt en timma. Små, runda limpor 45 min.

Pensla under gräddningen med en blandning av kaffe, smör och sirap ett par gånger samt när de är färdiggräddade. Låt limporna svalna långsamt och skåra tidigast efter ett par dagar.

Lycka till!

En mangels historia

2006-07-08T16:34:00.000+02:00

Den som har försökt vet.

Det enda som kan få en linneduk slät och glänsande är att mangla den. Jag har många linnedukar. Alldeles för många eftersom jag egentligen inte har tid att mangla.

Därför har jag har rationaliserat bort dukar på borden precis som jag har rationaliserat bort prydnadssaker, krukväxter och annat som tar en massa tid att sköta.

Jag kan bara inte med att lägga på en omanglad duk, ha dammiga prydnadssaker framme eller halvvissna krukväxter i fönstren. Ska det vara så ska det vara riktigt annars kan det kvitta.

Men...just nu manglar jag.

Jag gör precis som generationer kvinnor gjort före mig.

"Dänker", rullar ihop och låter ligga.

Efter några timmar dras och skakas duken ut.

Stadkanterna dras släta mellan fingrarna.

Så viks duken på mitten med rätsidan inåt.

Den viks en gång till på mitten.

En av sidorna släpps ner och plockas upp på andra sidan för att mangelvecken ska bli symetriska när duken läggs på bordet.

Dra och skaka.

Fäst i mangeln och veva hjulet varv på varv tills linnet glänser och duken är slät.

Min mangel kommer från min mormors syster Julia.

Julia föddes den 9 juli 1901 och skulle i morgon fyllt 105 år. Julia var klen från födseln och ofta sjuk. Hon hade det man kallar Anemi, en blodsjukdom.

1937 gifter hon sig med vägarbetaren Arvid och de bosätter sig i närheten till Julias föräldrahem. Mangeln som jag nu har är en del av deras bohag. Mangeln kan fällas ner och bordskivorna skjutas ihop och vips har man ett praktiskt bord. Compact living i ett nötskal.

Julia och Arvid har inga barn och 1952 förolyckas Arvid vid ett ras i ett grustag.

"Moster" Julia har jag inga personliga minnen av men när jag manglar skickar jag gärna en tanke till henne och hennes levnadsöde.

Återbruk

2006-04-03T10:21:00.000+02:00

Någon hade byggt den vackra dörren

Omsorgsfullt gjort profiler och speglar

Hängt upp den på stadiga, smidda gångjärn

I någons hus bildade den gräns mellan rum

Så blev den kasserad

Inte fin nog

Nu fick den bli dörr till en vedbod

Där hängde den

Utsatt för vind och regn

Färgen flagnade och föll av

Åren gick

Vedboden hukade alltmer

Taket sjönk in

Väggarna lutade

Vedboden revs och fick bli ved

Dörren tog jag tillvara

Den har fått ett nytt liv som sänggavel

En sänggavel med historia

Arkivskåpet

2006-03-12T20:43:00.000+01:00

Först hade skåpet härbärgerat alla de dokument som en landsfiskal kunde tänkas behöva.

Sedan blev det platsen för sandpapper.

Sandpapper, omsorgsfullt sorterat

efter grovlek

och slitenhet.

Där fanns de nya, stela som fortfarande inte gick att böja runt slipklossen.

Där fanns favoriterna som bar spår av många timmars slipande.

Där fanns de nästan utslitna som användes till den allra sista slipningen.

Den slipning som polerade skålen blank

med nästan bara pappret

och något enstaka sandkorn

av den allra minsta, finaste sorten.

Där i ljuskäglans rundel

skapades de vackraste skålar

med hjälp av slippapper från landsfiskalens arkivskåp.

Näsby kyrka

2006-02-12T17:47:00.000+01:00

Högt upp med utsikt över en sjö ligger min barndoms kyrka. Här har jag besökt gudstjänster tillsammans med mamma och pappa och här har jag sjungit i barnkören.

Kyrkan är mycket gammal. Väggarna är fyllda med vapensköldar och taket fyllt av fantastiska målningar. Som liten fantiserade jag om alla avbildade figurer och vi barn satt mer eller mindre ständigt med blickarna riktade uppåt när vi tyckte gudstjänsten blev för långsam.

En granne menade att Olof Palme fanns avbildad på målningarna och det tog ett tag innan vi barn förstod att han menade att den målade djävulen och Olof Palme hade samma typ av näsa och att vår granne nog inte var någon Palmevän.

Som vuxen har jag tyvärr inte besökt kyrkan så ofta men jag njuter alltid av de konstnärliga och vackra takmålningarna.

Vera Gunhild Linnéa

2006-02-02T10:34:00.000+01:00

Min mormors äldsta syster Vera fick kroniskt ledgångsreumatism efter en ovanligt kraftig influensa samma år som hon gick och läste för prästen, 1912.

Det enda man kunde ge mot den svåra värken var salicylsyrepreparat.

Under några år blir hon stadigt sämre, tidvis är hon inlagd på Lenhovda sjukstuga.

1916 orkar inte hjärtat längre arbeta som det ska. Vera är väl förberedd, hon har länge varit införstådd med att hennes dagar är räknade. Hon känner sig redo att lämna jordelivet.

Nästan varje kväll sätter sig hennes föräldrar i hästskjutsen och reser till sjukstugan. Vera har talat med dem om att hon vill träffa sina syskon en gång till. Hon vet att slutet är mycket nära och att hon aldrig mer ska komma hem till Hjärtaskog. Den 24 augusti 1916 är en torsdag. Då sätter de sig alla i hästskjutsen som ska föra dem till Lenhovda för det tunga avskedet. Det är ett tystlåtet och allvarligt sällskap som far iväg.

De stannar bara en kort stund, för Vera är mycket trött. Det är ett gripande avsked. De gråter alla liksom de övriga patienterna på den allmänna salen. Gunvor och Ester som bara är tre och fem år förstår väl inte varför. De sitter uppkrupna i sängen bredvid storasyster.

Men Vera själv, denna tappra 18 åring, är fullständigt lugn. Hon talar till dem en i sänder och tar adjö. Hon försöker trösta och säger att nu ska de alla få det mycket bättre.

Senare får föräldrarna veta att den enda gång någon på sjukstugan sett Vera gråta, det var efter detta avsked. Men hon döljer sina tårar tills de rest.

Nästa dag kommer en ung pojke till Hjärtaskog med bud från Vera. Hon vill än en gång träffa sina föräldrar. Hon känner att hon måste få dem att förstå att hon är glad och nöjd med sin lott. Hon vill dela med sig av sin styrka till mor som sett så förtvivlad ut. Hon säger:

-Det finns nu ingenting som binder mig vid världen.

Efter en kort stund ber hon dem resa hem igen, för hon anar, att ett nytt anfall snart ska komma.

Eva säger då:
-Jag går ut en stund, men far kan stanna hos dig.
-Nej, res nu hem båda två, får hon till svar.

När Eva kommer till dörren vacklar hon till. Överväldigad av sorg vill hennes ben inte längre bära henne. de sista ord hon hör från sin äldsta dotter uttalas med fast och uppfordrande stämma:
-Nej, men mor!

I kvällningen den 25 augusti 1916, bara en halv timma efter att föräldrarna rest, somnar Vera Gunhild Linnéa in för alltid.

När Eva och Karl nästa dag kommer till sjukstugan för att hämta sin dotter, säger en sjuksköterska:
-Tänk att få dö så ung och lycklig som Vera!
Kanske är de orden den bästa tröst föräldrarna kan få.

Men livet måste gå vidare. hand i hand vandra de, glädjen och sorgen. Bara ett par veckor efter Veras begravning föds en ny liten syster. med henne kommer glädjen tillbaka. För den sorgsna familjen i Hjärtaskog är hon en vårflicka. Hon kommer med livet. Hon måste få vackra namn, de vackraste som finns, menar syskonen. Maj ska hon kallas, det hade Vera föreslagit, och Vivvi Linnéa dessutom. Namn efter blommor, viol och linnéa. Vera hette ju också Linnéa. Det passar bra att hon får ett av hennes namn.

(Text från "Ömt älskade Eva Charlotta" en bok om min mormors mor och hennes liv, skriven av Ingrid Vikström)

En symfoni

2006-01-16T14:57:00.000+01:00

Det rasslar när kedjorna i hönätet fästes, stadigt mot lyftbalken.

Uppe på höskullen startar motorn och går sakta upp i varv.

Skarven på bandet mellan motorn och spelet slår dunk, dunk, dunk...

Motorns melodi sackar när det tunga hölasset segar sig upp mot ladugårdstaket.

Det knarrar och knäpper i gammalt trä när hölasset sakta tar sig över höskullen.

Med ett ryck i ett rep töms hönätet på sin last och höbalarna landar med dova dunsar på torktrumman.

Nätets kedjor släpas med ett väsande ljud över höskullens golv på väg tillbaka till balvagnen.

Det skramlar av kedjor mot balvagnens stålrör när nätet läggs på plats.

De stora höfläktarna på ladugårdsgaveln vrålar ensamma en stund tills nästa hölass kommer och allt börjar om i sommarens hö-symfoni.

Det är kört

2006-01-13T13:01:00.000+01:00

Jag var kanske sex år och mycket stolt. Jag skulle få köra traktor. Den årliga stenplockningen hade börjat och det behövdes någon som kunde sitta i traktorn och hålla i ratten.

Pappa sänkte skopan till lämplig höjd, lade i lägsta växeln, satte handgasen så att farten blev lagom och riktade in traktorn mot bortkanten på åkern.

Sedan hoppade han av och började gå framför traktorn, plocka upp stenar och slänga i skopan. Nu var jag själv i traktorn. Jag satt där i sätet och höll krampaktigt i ratten, beredd att vrida lite för att inte hamna ur kurs. Vilken stolthet, vilket ansvar.

Längst ner på åkern klev pappa åter upp i traktorn och tömde skopans innehåll på ett stenröse vände runt traktorn, tog riktning mot bortkanten på åkern och så var jag återigen själv med ratten.

Timmarna gick och stolthetskänslan övergick i trötthet. Traktorn tuffade på, entonigt och sakta. Pappa och hans medhjälpare gick och småpratade vid traktorn. Stenarna slamrade när de landade i skopan och plötsligt hade jag somnat, med huvudet vilande på ratten.

Att leva i nuet

2006-01-02T20:17:00.000+01:00

Längtan

Efter att bli 18
Och få köra bil

Efter att bli 20
Och få köpa ut

Efter partner
Barn
Villa och vovve

Längtan

Efter den tid när barnen var små
Och trodde på tomten

Efter barnbarn

Efter partnern
Som gick bort

Och någonstans bland all längtan

Finns nuet

Orört och oanvänt

Vilket slöseri

Kvarterbo vinter

2006-01-01T14:36:00.000+01:00

Snön ligger djup

Björkarnas vita stammar står som utropstecken i ljuset från den sista solskärvan

I köket hos mormor och morfar sprakar elden i öppna spisen

Frusna tår tinar på spiskanten

Köldrosiga kinder blir värmegosiga

Kökslampans ljuscirkel ramar in slagbordets halvmåne

Mormor sitter med glasögonen på nästippen och virkar

Maskor och stolpar bildar mönster under hennes flitiga händer

Klockan slår sina tunga slag

Vi aktar oss för morfars knipa

Kommer man för nära blir man infångad och kittlad

Mormor lägger virkningen åt sidan och reser sig

På den grönrutiga vaxduken dukar hon fram limpa med smör och ost, assietter med köttbullar och prinskorv och varm chokladmjölk i stora koppar

Bara i Kvarterbo får vi sådan kvällsmat

Kung av sitt land

2005-12-30T10:00:00.000+01:00

Han var en hård man, sas det, men det visste inte vi barn.

Han gifte sig med gårdens dotter och tog över gården. Det var en stor gård med bördig mark och långa anor. Tidigare ägares vapensköldar hängde i den lilla bykyrkan, gården hade egen järnvägsstation och till och med en egen borgruin från 1300talet.

Vid hans tillträde fanns inte mycket av den gamla storhetstiden kvar. Skogen hade skövlats under tidigare ägares pengabekymmer och husen var i dåligt skick.

Hårt arbete och mycket pengar krävdes för att få gården på fötter igen. Han var en betydelsefull man med makt även utanför gårdens gränser och han använde den också.

Jag lärde känna honom på hans ålders höst. Märkt av sjukdom hade han svårt att röra sig.

Han satt vid sitt stora skrivbord med utsikt över gården. Han skötte sina räkenskaper och skrev med sirlig handstil i böckerna som han förvarade inlåsta i det vackra kassaskåpet med utsida av dekorerad, mörk ek.

En kikare låg bredvid honom och användes flitigt för att överblicka det som hände på gården. Från fönstret kunde han se dotterns och mågens bostad, arrendatorsbostaden, där min familj bodde och rakt fram i backen den stora ladugården med tillhörande stall.

Detta var hans domäner, hans kungarike. Han hade byggt upp, ställt på fötter, återskapat gårdens storhet och han ville inte släppa taget.

Köket intill var hennes. Hon som gift sig med honom vid 18 års ålder. Ständigt närvarande, men blek som en skugga intill det kraftfält som han utgjorde. Hon var hans ben. Skötte om, passade upp och fanns till hands. Allt skedde med en naturlighet som vittnade om många års självuppoffrande. Kanske hade det alltid varit så. I det lilla köket intill hans kontor fanns det som hon kallade en "dyscha" där hon ofta låg och vilade sig.

På sommaren ställdes det ut två bekväma "fåtöljer" på verandan. Det var som en startsignal till oss barn. När han kommit på plats med värmande filtar kring sina trötta ben så pilade vi ner för att sitta på den stora, breda herrgårdstrappan. Vi beundrade guldfiskarna som simmade i fontänen framför verandan och lyssnade till berättelserna från förr.

Han beordrade fram saft till barnen och hon hämtade en bricka. Vi fick jordgubbssaft. I varje glas fanns en sked att röra i saften med. Jag kan ännu känna smaken av saften och smaken av den slitna nysilverskeden där mässingen tittade fram.

Ibland hälsade vi på inne på hans kontor. Han tog emot även om han var upptagen med några papper och då satt vi tysta i den stora eksoffan tills han snurrade på kontorsstolen som ett tecken på att han var färdig för att ägna sig åt oss. Hon kom in och bjöd oss på choklad. Det var mörk choklad med likörfyllning och inte precis något för barn men det var bara att inte låtsas om. Vi förstod att det var vänligt menat och det hade varit oartigt att tacka nej.

Båda dessa gamla var en stor del av min barndom. De lämnade mycket sällan det stora gamla huset. Minnen från det gamla livet fanns där. Kontoret, det lilla köket, den stora salen med de tunga sammetsgardinerna och den ljusa lätta salongen med den stora spegeln med guldram.

Han var godsägare ända in i det sista. Se om taken på husen, var den sista uppmaningen han gav sin dotter när han låg för döden, 97 år gammal.

Hon, som ägnat hela sitt liv åt honom dog strax efter. Hon hade inget mer att göra i världen och krymte ihop mer och mer. Hon gav upp när hennes livsuppgift försvann och dog stilla och utan åthävor, 92 år.

Länge efter deras död kunde jag se blänket av hans kikare i kontorsfönstret, han som var kung av sitt land, eller skymta hennes skugga i köksfönstret.

Jag kan fortfarande känna smaken av jordgubbssaft och slitet nysilver.

Den första posten...

2005-12-29T20:25:00.000+01:00

...i min nya blogg