Kung av sitt land

Han var en hård man, sas det, men det visste inte vi barn.

Han gifte sig med gårdens dotter och tog över gården. Det var en stor gård med bördig mark och långa anor. Tidigare ägares vapensköldar hängde i den lilla bykyrkan, gården hade egen järnvägsstation och till och med en egen borgruin från 1300talet.

Vid hans tillträde fanns inte mycket av den gamla storhetstiden kvar. Skogen hade skövlats under tidigare ägares pengabekymmer och husen var i dåligt skick.

Hårt arbete och mycket pengar krävdes för att få gården på fötter igen. Han var en betydelsefull man med makt även utanför gårdens gränser och han använde den också.

Jag lärde känna honom på hans ålders höst. Märkt av sjukdom hade han svårt att röra sig.

Han satt vid sitt stora skrivbord med utsikt över gården. Han skötte sina räkenskaper och skrev med sirlig handstil i böckerna som han förvarade inlåsta i det vackra kassaskåpet med utsida av dekorerad, mörk ek.

En kikare låg bredvid honom och användes flitigt för att överblicka det som hände på gården. Från fönstret kunde han se dotterns och mågens bostad, arrendatorsbostaden, där min familj bodde och rakt fram i backen den stora ladugården med tillhörande stall.

Detta var hans domäner, hans kungarike. Han hade byggt upp, ställt på fötter, återskapat gårdens storhet och han ville inte släppa taget.

Köket intill var hennes. Hon som gift sig med honom vid 18 års ålder. Ständigt närvarande, men blek som en skugga intill det kraftfält som han utgjorde. Hon var hans ben. Skötte om, passade upp och fanns till hands. Allt skedde med en naturlighet som vittnade om många års självuppoffrande. Kanske hade det alltid varit så. I det lilla köket intill hans kontor fanns det som hon kallade en "dyscha" där hon ofta låg och vilade sig.

På sommaren ställdes det ut två bekväma "fåtöljer" på verandan. Det var som en startsignal till oss barn. När han kommit på plats med värmande filtar kring sina trötta ben så pilade vi ner för att sitta på den stora, breda herrgårdstrappan. Vi beundrade guldfiskarna som simmade i fontänen framför verandan och lyssnade till berättelserna från förr.

Han beordrade fram saft till barnen och hon hämtade en bricka. Vi fick jordgubbssaft. I varje glas fanns en sked att röra i saften med. Jag kan ännu känna smaken av saften och smaken av den slitna nysilverskeden där mässingen tittade fram.

Ibland hälsade vi på inne på hans kontor. Han tog emot även om han var upptagen med några papper och då satt vi tysta i den stora eksoffan tills han snurrade på kontorsstolen som ett tecken på att han var färdig för att ägna sig åt oss. Hon kom in och bjöd oss på choklad. Det var mörk choklad med likörfyllning och inte precis något för barn men det var bara att inte låtsas om. Vi förstod att det var vänligt menat och det hade varit oartigt att tacka nej.

Båda dessa gamla var en stor del av min barndom. De lämnade mycket sällan det stora gamla huset. Minnen från det gamla livet fanns där. Kontoret, det lilla köket, den stora salen med de tunga sammetsgardinerna och den ljusa lätta salongen med den stora spegeln med guldram.

Han var godsägare ända in i det sista. Se om taken på husen, var den sista uppmaningen han gav sin dotter när han låg för döden, 97 år gammal.

Hon, som ägnat hela sitt liv åt honom dog strax efter. Hon hade inget mer att göra i världen och krymte ihop mer och mer. Hon gav upp när hennes livsuppgift försvann och dog stilla och utan åthävor, 92 år.

Länge efter deras död kunde jag se blänket av hans kikare i kontorsfönstret, han som var kung av sitt land, eller skymta hennes skugga i köksfönstret.

Jag kan fortfarande känna smaken av jordgubbssaft och slitet nysilver.