En symfoni

Det rasslar när kedjorna i hönätet fästes, stadigt mot lyftbalken.

Uppe på höskullen startar motorn och går sakta upp i varv.

Skarven på bandet mellan motorn och spelet slår dunk, dunk, dunk...

Motorns melodi sackar när det tunga hölasset segar sig upp mot ladugårdstaket.

Det knarrar och knäpper i gammalt trä när hölasset sakta tar sig över höskullen.

Med ett ryck i ett rep töms hönätet på sin last och höbalarna landar med dova dunsar på torktrumman.

Nätets kedjor släpas med ett väsande ljud över höskullens golv på väg tillbaka till balvagnen.

Det skramlar av kedjor mot balvagnens stålrör när nätet läggs på plats.

De stora höfläktarna på ladugårdsgaveln vrålar ensamma en stund tills nästa hölass kommer och allt börjar om i sommarens hö-symfoni.

Det är kört

Jag var kanske sex år och mycket stolt. Jag skulle få köra traktor. Den årliga stenplockningen hade börjat och det behövdes någon som kunde sitta i traktorn och hålla i ratten.

Pappa sänkte skopan till lämplig höjd, lade i lägsta växeln, satte handgasen så att farten blev lagom och riktade in traktorn mot bortkanten på åkern.

Sedan hoppade han av och började gå framför traktorn, plocka upp stenar och slänga i skopan. Nu var jag själv i traktorn. Jag satt där i sätet och höll krampaktigt i ratten, beredd att vrida lite för att inte hamna ur kurs. Vilken stolthet, vilket ansvar.

Längst ner på åkern klev pappa åter upp i traktorn och tömde skopans innehåll på ett stenröse vände runt traktorn, tog riktning mot bortkanten på åkern och så var jag återigen själv med ratten.

Timmarna gick och stolthetskänslan övergick i trötthet. Traktorn tuffade på, entonigt och sakta. Pappa och hans medhjälpare gick och småpratade vid traktorn. Stenarna slamrade när de landade i skopan och plötsligt hade jag somnat, med huvudet vilande på ratten.

Att leva i nuet

Längtan

Efter att bli 18
Och få köra bil

Efter att bli 20
Och få köpa ut

Efter partner
Barn
Villa och vovve

Längtan

Efter den tid när barnen var små
Och trodde på tomten

Efter barnbarn

Efter partnern
Som gick bort

Och någonstans bland all längtan

Finns nuet

Orört och oanvänt

Vilket slöseri

Kvarterbo vinter

Snön ligger djup

Björkarnas vita stammar står som utropstecken i ljuset från den sista solskärvan

I köket hos mormor och morfar sprakar elden i öppna spisen

Frusna tår tinar på spiskanten

Köldrosiga kinder blir värmegosiga

Kökslampans ljuscirkel ramar in slagbordets halvmåne

Mormor sitter med glasögonen på nästippen och virkar

Maskor och stolpar bildar mönster under hennes flitiga händer

Klockan slår sina tunga slag

Vi aktar oss för morfars knipa

Kommer man för nära blir man infångad och kittlad

Mormor lägger virkningen åt sidan och reser sig

På den grönrutiga vaxduken dukar hon fram limpa med smör och ost, assietter med köttbullar och prinskorv och varm chokladmjölk i stora koppar

Bara i Kvarterbo får vi sådan kvällsmat