Det är kört

Jag var kanske sex år och mycket stolt. Jag skulle få köra traktor. Den årliga stenplockningen hade börjat och det behövdes någon som kunde sitta i traktorn och hålla i ratten.

Pappa sänkte skopan till lämplig höjd, lade i lägsta växeln, satte handgasen så att farten blev lagom och riktade in traktorn mot bortkanten på åkern.

Sedan hoppade han av och började gå framför traktorn, plocka upp stenar och slänga i skopan. Nu var jag själv i traktorn. Jag satt där i sätet och höll krampaktigt i ratten, beredd att vrida lite för att inte hamna ur kurs. Vilken stolthet, vilket ansvar.

Längst ner på åkern klev pappa åter upp i traktorn och tömde skopans innehåll på ett stenröse vände runt traktorn, tog riktning mot bortkanten på åkern och så var jag återigen själv med ratten.

Timmarna gick och stolthetskänslan övergick i trötthet. Traktorn tuffade på, entonigt och sakta. Pappa och hans medhjälpare gick och småpratade vid traktorn. Stenarna slamrade när de landade i skopan och plötsligt hade jag somnat, med huvudet vilande på ratten.