Min mormors äldsta syster Vera fick kroniskt ledgångsreumatism efter en ovanligt kraftig influensa samma år som hon gick och läste för prästen, 1912.
Det enda man kunde ge mot den svåra värken var salicylsyrepreparat.
Under några år blir hon stadigt sämre, tidvis är hon inlagd på Lenhovda sjukstuga.
1916 orkar inte hjärtat längre arbeta som det ska. Vera är väl förberedd, hon har länge varit införstådd med att hennes dagar är räknade. Hon känner sig redo att lämna jordelivet.
Nästan varje kväll sätter sig hennes föräldrar i hästskjutsen och reser till sjukstugan. Vera har talat med dem om att hon vill träffa sina syskon en gång till. Hon vet att slutet är mycket nära och att hon aldrig mer ska komma hem till Hjärtaskog. Den 24 augusti 1916 är en torsdag. Då sätter de sig alla i hästskjutsen som ska föra dem till Lenhovda för det tunga avskedet. Det är ett tystlåtet och allvarligt sällskap som far iväg.
De stannar bara en kort stund, för Vera är mycket trött. Det är ett gripande avsked. De gråter alla liksom de övriga patienterna på den allmänna salen. Gunvor och Ester som bara är tre och fem år förstår väl inte varför. De sitter uppkrupna i sängen bredvid storasyster.
Men Vera själv, denna tappra 18 åring, är fullständigt lugn. Hon talar till dem en i sänder och tar adjö. Hon försöker trösta och säger att nu ska de alla få det mycket bättre.
Senare får föräldrarna veta att den enda gång någon på sjukstugan sett Vera gråta, det var efter detta avsked. Men hon döljer sina tårar tills de rest.
Nästa dag kommer en ung pojke till Hjärtaskog med bud från Vera. Hon vill än en gång träffa sina föräldrar. Hon känner att hon måste få dem att förstå att hon är glad och nöjd med sin lott. Hon vill dela med sig av sin styrka till mor som sett så förtvivlad ut. Hon säger:
-Det finns nu ingenting som binder mig vid världen.
Efter en kort stund ber hon dem resa hem igen, för hon anar, att ett nytt anfall snart ska komma.
Eva säger då:
-Jag går ut en stund, men far kan stanna hos dig.
-Nej, res nu hem båda två, får hon till svar.
När Eva kommer till dörren vacklar hon till. Överväldigad av sorg vill hennes ben inte längre bära henne. de sista ord hon hör från sin äldsta dotter uttalas med fast och uppfordrande stämma:
-Nej, men mor!
I kvällningen den 25 augusti 1916, bara en halv timma efter att föräldrarna rest, somnar Vera Gunhild Linnéa in för alltid.
När Eva och Karl nästa dag kommer till sjukstugan för att hämta sin dotter, säger en sjuksköterska:
-Tänk att få dö så ung och lycklig som Vera!
Kanske är de orden den bästa tröst föräldrarna kan få.
Men livet måste gå vidare. hand i hand vandra de, glädjen och sorgen. Bara ett par veckor efter Veras begravning föds en ny liten syster. med henne kommer glädjen tillbaka. För den sorgsna familjen i Hjärtaskog är hon en vårflicka. Hon kommer med livet. Hon måste få vackra namn, de vackraste som finns, menar syskonen. Maj ska hon kallas, det hade Vera föreslagit, och Vivvi Linnéa dessutom. Namn efter blommor, viol och linnéa. Vera hette ju också Linnéa. Det passar bra att hon får ett av hennes namn.
(Text från "Ömt älskade Eva Charlotta" en bok om min mormors mor och hennes liv, skriven av Ingrid Vikström)
